Short Story originally published in Bonne Nouvelle. In Swedish. Read in full
below. // Novell ursprungligen publicerad i Bonne Nouvelle. Läs i sin helhet
nedan, ladda ned pdf: 
eller läs Dust It Off-version:
671 Heman Avenue, St. Louis, ett stenkast från kultur- och
restaurangstråket Delmar Loop i University City. Jag sitter vid
ett bord i en lägenhet som luktar gas. Jag inväntar jordens
undergång och jag röker.
För två dagar sedan vaknade jag av en ekorre som satt utanför mitt
sovrumsfönster.
”We’re all gonna die!” skrek den. Dess blick var fokuserad på en punkt
ovanför mitt huvud. Jag vände mig om: en sorgkantad tapet. Ett par
sekunder flöt förbi, tog sig tid att låta mig blinka sakta. En vindpust skakade
nätfönstret och ekorren öppnade munnen igen:
”We’re all gonna die!”
Mina öron slog lock och mina ögon att sved. Jag drog täcket över huvudet.
Jag tänkte på kulturellt kapital eller kanske neoliberalt förfall. Jag somnade
om.
Ett antal timmar senare vaknade jag av vattenkokarens genomträngande
visslande. Det fick mig att tänka på glada ångbåtar och rasism. Jag hasade
mig sömndrucket till köket, sömntabletternas kemi som en tvångströja.
På en pall nedanför spisen satt ekorren. Den tittade nyfiket på mig och
gestikulerade graciöst mot vattenkokaren på spisplattan.
”Te?” frågade den.
”Nej”, sa jag. ”Jag dricker inte te. Jag visste inte ens att jag hade te.” Jag gick
till badrummet. Med händerna stödda mot handfatets porslin stirrade min
spegelbild tillbaka mot mig och jag undrade varför jag inte stirrade tillbaka
mot spegelbilden. Mitt långa, otvättade hår låg slickat mot kinderna och
nedåt. Det var delat i en sicksackande mittbena som försökte berätta något
med sitt vindlande delta, men det var en strupe utan tunga: kvävda
intonationer och brutna satser. Mina ögon däremot, de talade tydligt och
utan förbehåll. Men varför ska en lyssna på ögon?
Jag vaskade ansiktet i kallt vatten. Kanske, tänkte jag, hade ekorrar alltid
talat. Jag har inte umgåtts med tillräckligt många ekorrar för att vara
fullkomligt säker på att de inte pratar.
Senare — när jag sög i mig cigarett efter cigarett på brandtrappan utanför
köket — sa ekorren:
”Jag och mitt tal, you know – det är lika verkligt som att solen går upp varje
dag och att duvan är mentalt eftersatt; det är lika verkligt som att
människan är det grymmaste av alla däggdjur; det är lika verkligt som
precis vad som helst som är verkligt verkligt.
”Är du verkligen verklig eller är du en övertygande och långrandig fiktion?”
frågade jag. Ekorren svarade att jag inte skulle leka med orden, att de var
heliga. Ekorren sa även att jag var som en duva: mentalt eftersatt. Han tog
en klunk te ur en mugg vars diameter svalde hans nätta bruna huvud. För
en bråkdel av en sekund funderade jag på att dränka honom, hålla kvar det
nätta huvudet under den bittert doftande ytan till death do us part. Jag lät
bli, för håglös för att orka sträcka mig eller för att göra något
överhuvudtaget.
Ekorren slickade sig om munnen och lutade sig mot nedre delen av
trappräcket. ”Då du är mentalt eftersatt ifrågasätter du självklart det
faktiskt existerande som existerande. Kom över det och förstå, om du kan,
att jag finns. Jag är bara väldigt ovanlig.”
Jag stoppade ännu en cigarett i munnen och tittade på ekorrens långa ludna
svans.
”Låt oss för en kort sekund ponera att du har blivit galen”, sa han, ”och att
jag är ett figment of your imagination, eller, if you’d prefer, a neural jolt,
like swizzle, crack and pop.” Han slog ihop tassarna.
Jag nickade och singlade iväg cigaretten och nickade igen.
”Jag ponerar”, sa jag, men jag ponerande inte alls. Ponera är ett ord vars
själva substans ger mig klökningar. Jag klöktes.
”Vore det verkligen så farligt om allt din galenskap leder till är en talande
ekorre?” Han slog ut med sina små armar. ”Jag är rätt bra.”
”Det vore nog farligt på något sätt”, sa jag. ”Och du är inte riktigt verklig
eller särskilt bra. Sluta tala och låt mig röka.”
Ekorren suckade. ”Jag är verkligen verklig och bra och du är verkligen,
verkligen mentalt eftersatt.” Han la betoning på orden, förlängde dess givna
gränser på ett irriterande sätt. ”Du röker alldeles för mycket – puff, puff,
choke.”
”Galna människor röker mycket”, sa jag, hostade och singlade iväg den
halvrökta cigaretten. På parkeringsplatsen nedanför brandtrappan hade en
hög fimpar samlats, ready-made-by-me. Kände jag en sorts självskadande
glädje och stolthet? Jag lutade mig över räcket och stirrade. En duva svepte
ned och stoppade en fimp i munnen, bearbetade den mellan sina näbbar.
Duvor är verkligen mentalt eftersatta, tänkte jag. Jag vände mig mot
ekorren.
”Och du dricker för mycket te”, sa jag.
”Det lugnar mina nerver.”
”Vad menade du för övrigt med det du skrek innan, att vi alla kommer att
dö, förutsatt att du inte konstaterade ett okontroversiellt faktum.”
”Ah, yes! Jorden kommer att gå under. Tre dagar från idag kommer jorden,
as you know it, att försvinna.” Han fyllde kinderna med luft och blåste ut.
”Poof!”
Jag stoppade en cigarett i munnen och försökte utan framgång att föreställa
mig vad ”Poof” innebar.
”Poof?” undrade jag.
Ekorren klappade sin lilla mage. ”Poof betyder att världen kommer att
försvinna som en tunga som sväljer sig själv.”
Jag rullade cigaretten mellan tumme och pekfinger. ”Världen, as I know it,
kommer alltså att Poof-försvinna likt en tunga som sväljer sig själv”,
upprepade jag.
”Quite right”, sa ekorren. ”Och sluta upprepa vad jag säger.”
”Och hur känner jag till den? Världen alltså?”
”How would I know?” Han la huvudet på sned och slog ut med armarna.
”Det är väl upp till dig att veta!”
”Låt mig förklara”, sa jag. ”Världen, as I know it, innehåller inte talande
ekorrar. Om det är den världen som kommer att gå under då kommer inte
jag att gå under, bara du. Och du finns egentligen inte så jag antar att även
du är säker. För övrigt är det en myt att en kan svälja sin egen tunga. Jag
tror det är en myt iallafall. Om inte annat så är det en dum sak att säga.”
”Lyssna på mig och lyssna noga. Vad skulle du säga om det var så att jag
kände till ett sätt att undvika att dö?”
Jag fimpade, stoppade en ny cigarett i munnen, tände och ryckte på axlarna.
”Gör du det?”
”I do.”
”Ok, pray, do tell?”
”I just do. Vi har inte tid med förklaringar—nog med frågor. Det stressar
och stressen sätter sig på min mage. Varför tror du att jag dricker te? Därför
att det lugnar, inte för att det är gott! Om jag ska vara ärlig så är det
skitsnack. Jag dricker te för att att världen ska gå under. Det är
superstressigt.”
”Det var tråkigt att höra”, sa jag. ”Varför berättar du allt det här för mig, om
världens undergång?”
”Du var närmast”, sa ekorren. Han tog en klunk te.
”Närmast. Det är inte ett särskilt bra svar.”
”Be that as it may, men det är allt jag har att ge.” Han pekade mot sin mage.
”Stress.”
Två dagar senare. Jag sitter ensam i mitt kök. Det luktar gas. Gasvarnaren
blinkar grönt, inte rött. Alltså: Jag kommer inte att spränga mig själv och
lägenheten i luften genom att tända en cigarett. Tändarens låga väcks och
möter cigarettens huvud. Jag hör, som snabbt växande hårstrån, hur
tobaken antänds och förångas. Det smakar illa. Ekorren är på New Mt. Sinai
Cemetery, en kyrkogård söder om University City.
”Jag är tillbaka snart”, hade han sagt. ”Jag har ett möte med min kontakt;
jag måste reda ut de sista detaljerna.”
”Vilka detaljer?” hade jag undrat. ”Kontakt?” hade jag undrat.
”Tidpunkten för portalens öppnande och riktlinjer för användning av
portalen. Details. Och kontakten — that’s the kyrkovaktmästare.”
”Portal?” hade jag undrat.
”Portalen, för att göra en lång sak kort, duva, är som ett skyddsrum. Gå in,
vänta, gå sedan ut och börja om på nytt.”
”Börja om på nytt?” hade jag frågat.
”Ja, börja om”, hade ekorren sagt och pekat på sin mage. ”Stress. Och du, se
till att kontakta din familj innan vi ger oss av imorgon kväll. Time to bid
them fair thee well.”
”Kan de inte följa med?”
”Nej, vad tror du? De kan självklart inte följa med.”
Jag sitter fortfarande ensam i mitt kök, ett antal fuktiga tepåsar framför
mig. Jag reser mig, sträcker mig och undrar vilken dag det är. När stack
ekorren till kyrkogården? Jag sträcker mig ytterligare, förflyttar mig. Jag
har en telefonlur i handen, nummer slaget hem till Sverige, till mamma och
pappa och:
”Vem där?” Det är pappas röst. Den låter som ett förhistoriskt eko och jag
vill bara gråta. Gråta och gråta.
”Det är jag.”
”Maria?”
”Ja, Maria.”
”Min dotter.”
”Exakt. Din dotter.”
”Kände inte igen din röst. Du låter sjuk, är du sjuk?”
”Nej.”
”Bra. Och hur går studierna?”
”Det går.”
”Säkert?”
”Ja.”
”Hårt tempo, ständiga krav på prestation, deadline på deadline. Allt det där,
du vet, det tar på krafterna. Lova att du tar hand om dig och inte försöker
göra allting helt perfekt.”
”Ja, jag vet. Det har varit svårt men inte för svårt. Jag klarar mig och jag har
hittat en bra nivå, om du förstår.”
”Klart jag förstår. Och du är verkligen inte sjuk? Du låter så avlägsen.” Han
skrattade till. ”Du är i och för sig hela vägen över Atlanten.”
”Nej, pappa, jag är inte sjuk.”
”Tar du dina tabletter?”
”En på morgonen och en på kvällen, enligt recept och som klockan. Oroa
dig inte.”
”Vill du säga hej till mamma?”
”Ja”, säger jag. ”Och du”, jag pausar. ”Ta hand om dig. Älskar dig.”
”Älskar dig, dotter.” Jag hör hur luren räcks över.
”Hej mamma”, säger jag. ”Hur mår du?”
”Du frågar hur jag mår. Hur mår du?”
”Bra.”
”Och dina studier? Klarar du dig?”
”Oroa dig inte.”
”Tar du dina tabletter?”
”En på morgonen och en på kvällen. Oroa dig inte.”
”Jag oroar mig inte, jag försäkrar mig.”
”Förstått”, säger jag, ”och du, mamma—ta hand om dig. Älskar dig.”
”Ta hand om mig?”
”Ja”, säger jag. ”Jag älskar dig. Hälsa pappa detsamma, igen.
”Är du säker på att du är ok?”
”Oroa dig inte.”
”Du har aldrig sagt att du älskar oss innan?”
”Men jag har alltid tänkt det och jag har alltid känt det.”
”Är du ok?”
”Ja. Oroa dig inte.”
”Jag oroar mig inte, jag försäkrar mig.”
Telefonluren placeras i basstationen. Jag har inga fler jag vill eller är
förpliktigad att ringa. Att jag inte ifrågasätter omständigheternas inramning
och att jag inte känner mig mer besvärad borde kanske alarmera mig. Men
jag är inte alarmerad. Det beror antagligen på mina tabletter. Mina tabletter
och jag kan inte vara alarmerande. Vad som nu händer, det händer, och
varför det händer—det är ju inte längre upp till mig att förklara, förstå och
disseminera. Hittills har mitt liv bestått av heuristik och
förklaringsmodeller; hittills har mitt liv bestått av kodschema för att
dekryptera utomjordiskt liknande förklaringsmodeller till
förklaringsmodeller, två till tre led förflyttade från initial text, artefakt eller
källa. Någonstans på väg bort från handfast, initial text, artefakt eller källa
försvann formers motstånd och sammansättning. Allting kan flyta samman
med allting och allting flyter nu samman med allting. Jag märker att min
inte inte längre känns som hud. Min hud, märker jag, har inga hud-
liknande egenskaper: den håller inte inne den biomassa som är innanför.
Jag flyter ut. Det är som sig bör. Jag tänder en cigarett. Det är som sig bör.
Jag på gasvarnaren. Den blinkar. Jag sitter stilla och försöker att tänka på
ingenting, vilket med självklarhet misslyckas. En evighet förflyter. Jag
blinkar. Jag är så trött.
En timme senare, fortfarande trött. Har jag rört mig? Vad är det som
händer? Vad har hänt? Trettio minuter till. Jag öppnar ögonen, lyssnar efter
vattenkokarens visslande. Jag hör wheeee och tänker på glada ångbåtar och
rasism och neoliberalt förtryck. Jag reser mig. Kroppen värker. Mina armar
och händer är stela och mina fötter är runda. På pallen i köket sitter
ekorren.
”Sovit gott?” undrar han.
Jag skakar på huvudet och stoppar en cigarett i munnen.
”Jag är inte säker på att jag har sovit och jag är inte säker på att jag är
vaken. Vad hände på kyrkogården?”
Ekorren stänger av spisen och hoppar ned från pallen. Hans morrhår är
elektriska.
”Jag mötte upp med vaktmästaren. Han sa att portalen kommer att vara
öppen från exakt midnatt inatt till tre minuter över midnatt. Vi har alltså
exakt tre minuter på oss, vilket kan bli tricky. Vaktmästaren förklarade
nämligen att ’ju större massa som behöver träda genom portalen, desto
längre tid tar det. Och du, ekorre, med din antaget försumbara
kroppsstorlek — för dig kommer det att ta minst två minuter.’ Och för en
varelse med större massa? undrade jag då. ’Längre tid, förstås’, svarade
han. Jag frågade om det gick att påskynda processen. Han svarade nej, kort
och gott. Punkt slut. Alltså: endast en av oss kan använda portalen.”
”Och vad händer med dem som blir kvar? De som inte träder igenom
portalen?”
”De försvinner.”
”Och det finns bara en portal?”
”As far as I know.”
”Vad gör vi?”
”Vi singlar slant.
En kvartsdollar singlas. Den landar på bordet, snurrar ett oroligt varv runt
en fuktig tepåse och lägger sig platt, dess budskap tyst förkunnande.
Ekorren och jag tittar på den.
”Där ser man”, säger ekorren.
”Vad gör vi nu?” undrar jag.
”Vi tittar ut genom fönstret på det som snart inte kommer att vara. Och när
tiden är inne ser vi till att vara på Sinai.”
Jag fimpar, stoppar en ny cigarett i munnen, öppnar fönstret och tittar ut.
Solen sänker sig sakta, saktare än vanligt. En granne kysser sin flickvän
eller fru eller älskarinna. De står på gatan under ett träd och kysser kanske
inte varandra. Bråkar de? En fet man passerar med en fet hund i koppel.
Båda flåsar. En katt flippar och klättrar upp i trädet och väser som en
storm.
Jag drar in ett bloss och tänker på mamma och pappa. Jag tänker på mina
nuvarande kollegor och deltidsvänner på Washington University. Jag tänker
på mina barndomsvänner. Jag tänker på den gigantiska och osynliga massa
som är alla människor sammantaget: en odifferentierad massa som lika
gärna skulle kunna vara ett vakuum.
”Inte alarmerande”, mumlar jag.
”Inte särskilt”, säger ekorren.
”Hur är det med magen?”
”Inte stressigt. Inte längre”.
”Bra”, säger jag. ”Det är bra”.
Ekorren nickar. ”Utomordentligt.”
Fullmånen lägger en grå matta över kyrkogården. Jag och ekorren står vid
en gravsten. Framför oss leker ett mörkrött ljusspel. Jag tittar på ekorren.
”Portalen?” frågar jag.
”Indeed”, säger han. ”This is it.”
Jag nickar, stoppar en sista cigarett i munnen och blir stående. ”This is it”,
mumlar jag. ”Vad tror du finns på andra sidan?”
”Det vet du.”
”Och du är ok med att bli kvar här, att försvinna?”
”Oroa dig inte”, säger han och klappar sig på magen. ”Ingen stress.”
Jag fattar min halvrökta cigarett mellan tumme och pekfinger och sträcker
den mot honom. Han fattar tag i den med båda tassarna. Jag böjer mig ned,
klappar honom på hans lilla axel och vänder mig sedan om och går sakta
mot portalen. Jag vidrör dess vibrerande röda skimmer. Det känns bekant.
Jag vänder mig om. Ekorren syns inte till. Jag för in ena benet i skimret. Det
smeks. Jag förundras över att min hud är kännande och att jag känner
förundran. Jag för in andra benet. Någonting djupt i magen vänder sig
skönt, inte som en orm eller hungriga fågelungar, mer som en nyköpt och
varm filt formad till en boll. Det kittlar på min näsa och i min näsa. Jag vill
nysa och tanken på att nysa gör mig nöjd. Innan min ryggtavla omsluts av
portalens skimmer hör jag ekorrens röst från någonstans bakom mig.
”Utomordentligt”, säger han.
Sedan blir det tyst. Jag är helt ensam med mig själv. Det är skönt.
Det är så otroligt skönt.