Alexander Bard betyder ingenting

Lördagen den trettonde juni. Äter medköpt mat i Svandammsparken tillsammans med syster, omgiven av människor—alla grupper på behörigt avstånd från varandra. En äldre kvinna solar topless och läser en dagstidning i pappersformat. Hon sitter en aning avsides och delvis i skugga. Att hon solar topless och att hon läser en dagstidning i pappersformat känns härligt otidsenligt. Att hon håller sig i delvis skugga är kort och gott vettigt. Solsting, uttorkning och solsveda är ovettigt. En annan kvinna — yngre och inte topless — lapar däremot solen med en sorts dödslängtande intensitet. Hon är röd, väldigt röd. En halvtimme senare, på ett ungefär, är hon blå till lila. Det verkar inte vettigt och det ser direkt farligt ut. Men sola den som sola vill, och sola så som du vill, även till huden bubblar till och sedan glider av. Det är faktiskt inte min ensak, även om jag hyser oro för kvinnans faktiska överlevnad, iallafall hennes huds överlevnad.

En vältränad man ligger på en filt tillsammans med en vän eller flickvän, sambo eller fru. Den vältränade mannen har bar överkropp. När han vänder sig på sidan och reser överkroppen med ena armen, tänker jag på Fabio, på tighta tights och bröstmuskler som spelar hypnotiskt.  

Jag och syster pratar om allt mellan himmel och jord, parallellt med att delar av min hjärna ägnar uppmärksamhet åt brännskador, machismo och analogt visavi digitalt. Jag nämner att jag tror att jag har Corona inte bara på hjärnan utan i hjärnan. Det är som om mitt tänkande är mer fragmentariskt än vanligt, mer fyllt av kvicksilver. Syster säger att det nog är som sig bör för en sådan som mig — disträ och ADD — och att det inte har något med Corona att göra. Hon har antagligen rätt, vilket är skönt. På det hela taget känner jag mig som vanligt, om än aningen förhöjt så. Och jag uppskattar inte tanken på Corona i hjärnan. Det känns som något av Carpenter eller Cronenberg. 

Syster och jag bryter upp och tar adjö. När jag kommer hem ägnar jag först tid åt en mindre skrivuppgift jag lovat att göra åt brorsdottern, sedan städar jag upp en mindre frys-olycka: sprängt glas och rosa ismassa. Självklart lyckas jag skära mig på en glasskärva, eller misslyckas med att inte skära mig, beroende på hur du vill se det. Självklart gör det mig ilsk. Vem orkar skära sig på glas från en onödig frysolycka? 

Den rosa ismassan ser förvisso trevlig ut, likt ett moln i rosa byxor eller rosa helkropps-dräkt. Jag tänker att jag ska nämna det för sambon när hon kommer hem—molnet i rosa byxor eller rosa helkropps-dräkt. En skojig allusion till rysk formalism, tänker jag. Långsökt och relativt meningslöst, kommer hon att tänka och säga.  

Telefonen väser till. Jag har fått ett meddelande från syster, en skärmdump från Instagram. Alexander Bard har återigen känt sig nödgad att uttala sig, den här gången om Black Lives Matter:

”If black lives want to matter, then black lives get their fucking shit together, study hard, go to work, make their own money instead of depend on welfare, stop lying, get out of prison, and become heroes instead of self-appointed victims for the world to laugh at. That matters!”

Skärmdumpen följs av systers ord: ”Vad är det för fel på honom….att han bara får fortsätta med sina uppdrag….”

Hon är arg. Förstås. Vem hade inte varit det? Hon är arg på Alexander Bard och på TV4, att TV4 trots Bards ständigt bristande omdöme, ständigt förvirrande och förvirrade tänkande och beteende — hans rasism och sexism och osammanhängande hobby-filosoferande — tillåts vara en framträdande del av deras programutbud. För det har han tillåtits att vara, en framträdande del av deras framgångsrika koncept ”Talang”, även efter att han 2018 under #metoo osat och spytt sexism och hållit patriarkatet under armen. TV4 agerade då med att ta avstånd från Bards sexism men fortsätta sitt samarbete med honom, trots krav på att utesluta hans medverkan. 

Spola fram till söndagen den fjortonde juni. Alexander Bards fortsatta medverkan i ”Talang” är uppsagd. Den exakta bevekelsegrunden till beslutet att inte fortsätta samarbetet med Bard — vilket är en självklarhet, att inte fortsätta samarbetet — kan ju ifrågasättas. Antagligen var det inte ett uttryck av moralisk resning. Antagligen var det konsekvensen av en känslokall kostnadskalkyl. Färre och färre människor förefaller ok med att stå ut med skäggtomtens utsvävningar, frånsett faktiska rasister, nazister, sexister, klass-hatare, tomma posörer och allmänt hatiska och hatfulla hatare som är väldigt rädda och väldigt arga på mest allting som inte ligger precis innanför den egna huden och intressesfären. Summa summarum, dock: Bard kommer framöver inte att tillåtas sitta i en position där han inför en stor mängd tv-tittare och publik uttalar sig om andras talang eller inte.

Bra så.

Självklart så.

Framför mig ser jag en intensiv men förhoppningsvis snabbt utdöende debatt om framförallt yttrandefrihet. Det är en diskussion vi kan ha och i relation till Bard förhoppningsvis snabbt få överstökad.

Snabbt överstökat: 

Bards yttrandefrihet har inte kränkts eller inskränkts. Han har varit fri att säga precis vad han vill, när han vill — en frihet han nyttjat och nyttjat ansvarslöst och okänsligt och skadligt. Inte i något skede har han censurerats. Om och om igen har han haft tillgång till — och upprepade gånger med mångas goda vilja fått tillgång till — forum och plattformar för att vädra sitt illaluktande munväder. Har det inte varit om BLM, så har det varit om Zara Larsson eller om Greta Thunberg.

Yttrandefriheten är just friheten att yttra sig. Inte särskilt svårt att förstå eller svårt att sympatisera med. Yttrandefrihet är inte friheten från potentiella konsekvenser av använd yttrandefrihet — det är en önskan om att i alla lägen stå oemotsagd. Och det kan ju vara en önskan, men låt oss förstå det som just det, en önskan, inte något som har med yttrandefrihet att göra.

Låt oss därför nu — som helt vanliga, sunda medmänniskor — konstatera det mest grundläggande:

Black Lives Matter. 

För att i solidaritet föra kampen vidare. 

För vem har i all ärlighet tid eller ork med att ödsla energi på en provinsiell vit liten tomte som gråter och kommer att gråta över att folk är arga på honom; en vit liten tomte som fått för sig att han förtjänar vårt öra och vår respekt och vår beundran; en vit liten tomte som i relation till Black Lives Matter faktiskt inte betyder någonting (tänka sig). Snart nog kommer du att hitta denna vita lilla tomte på någon YouTube-kanal där han talar sig varm om sin egen förträfflighet, att ingen förstår honom och att han är ansatt av den vänsterextremistiska horden. Han kommer att sprattla och säga en massa konstigheter till en publik bestående av NMR, SD och annat. Sedan när han inte orkar sprattla längre och ingen längre orkar lyssna på honom, då kommer han inte ens att vara en fotnot till en fotnot i historien om hur den strukturella rasismen faktiskt bekämpades — om hur de pågående demonstrationerna i USA var startskottet för denna i vår samtid globala kamp. 

Sverige i solidaritet med Back Lives Matter!