Därför!

Staden vi bor i har gett oss gula ögon. Iris piss.
Det är en allegori eller en representation av ett straff, sa någon. Antagligen en konstnär.
Ett faktiskt straff, sa någon annan, för våra ögon är gula, snart oseende och på vätska tömda glober. 

Dessa ord, tänkta och omtänkta under en bussresa från Kalmar till Stockholm, kan och kommer absolut att ligga till grund för en novell, en novell skriven i du- eller vi-form. Antingen det eller en prosadikt.
Det var vad jag tänkte på bussresan, benen trängda av sätet framför, uppmärksamheten emellanåt stulen av en pratglad medpassagerare och svetten ögonsvidande av sensommarens värmepåslag. 

Dessa ord, framförallt den barnsliga formuleringen iris piss, var även vad jag igår tänkte på när jag trängdes med alltför många passagerare på en alltför dåligt ventilerad buss. Framför mig i mittgången
vid centraldörrarna stod en äldre dam. Hennes armar var utsträckta och hennes händer vitnade av det krampaktiga greppet om den gula stången, framförallt vid busschaufförens dödsföraktande svängar. Hennes rygg var aningen framåtböjd och ändan putade ut en aning. Jag tittade; jag tittade bort. Jag tittade; jag pustade ut ett svettigt skratt. Det lät som ett stön, ett stön av smärta. Den äldre damen tolkade det som en inbjudan till samtal, vilket förvirrade och irriterade mig. Jag var upptagen med att svettas en flod, men in bjöd hon sig. Damen. Till min flod.

”Vad är det för band som spelar tror du?”

Jag var på väg mot Skansen. Jag antog att hon menade Allsång på Skansen. Varför pratar den äldre damen med mig om Allsång på Skansen? tänkte jag. Ska hon dit själv? Om så, då borde hon väl veta vad det är för band som spelar? Om så, då borde hon väl veta att det inte är ett band som ska som ska spela? 

”De har ju ett sånt där husband. Sen är det väl främst Tommy Körberg. Och att det är Sannas sista…”

Damen avbröt. Nu verkade hon irriterad.

”Jo, vet jag väl”, sa hon. ”Menar band på Grönan.” 

Och hur fan ska jag veta det, tänkte jag. 

”Europe”, sa jag. 

”Nä”, sa damen och svepte snabbt ut med armen. ”Alla dessa duvungar.” 

Inser nu att detta är på väg exakt ingenstans; inser även att jag faktiskt avsåg att ta mig någonspeciellstans. Vet med mig att det hade med valet att göra. Vet med mig att det hade med klimatet, med uppbrott och förlorade framtider att göra. Hur detta hänger samman? Hur detta avsågs att hänga samman och dessutom vara underhållande och insiktsfullt? Fråga inte mig, det har svettats ur mitt huvud. Därför avslutar jag istället med att säga: rösta antingen på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet. Helst Vänsterpartiet.

Varför?

Därför!

Allt annat är en röst mot sunda värderingar och mot ens en anstymmelse till klimatarbete. Allt annat är en skitnödig Jimmie Åkesson som pratar om väder istället för klimat, som pratar om straff istället för rehabilitering, som pratar om utvandring istället för migrations-, asyl- och flyktingpolitik. Ulf Kristersson är ett förvuxet barn eller en krympt vuxen. Någon glömde låsa dörren och nu springer han omkring med sin nätta längd och spelar tuff och ställer till med stök. Väldigt jobbigt. Ebba Busch Thor sedan – jag är ganska säker på att hon är Antikrist. Någonting är iallafall grundläggande anti med henne: bakvänt, helt fel sammansatt. Hon fungerar inte och jag tror inte att hon någonsin har fungerat riktigt. För många bulor i pannan. Slutligen Johan Pehrson. Han är ny. Han är lång. Han är liberal. Tyar inte med förment förnuftiga liberalers missförstådda och missvisande munväder om frihetliga värden. Det ger mig klåda. Annie Lööf ger mig också klåda. Att Centerpartiet i egenskap av att vara vågmästare har oproportionerligt mycket makt – klåda!

Därför avslutar jag med att säga: rösta antingen på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet.

Därför!