Leda & tid

I förrgår var röda linjen försenad på grund av omlagd trafik. Det var en demonstration. SL kallade det protestaktion. Om och för eller i motstånd till vad, det är jag fortfarande inte helt och hållet på det klara med. Gissningsvis handlade det om budgeten. Katastrofbudgeten. Antingen i relation till hela dess regressiva jävlighet eller i avgränsad relation till den svenska klimatpolitiken. Kanske var det en demonstration för att behålla dygnspasset; kanske var det en allmän demonstration mot allmänna missförhållanden.

De är många.

Jag satte mig ned på bänken vid perrongen och blev kall av underjordens avlägsna drag, från den tunnel vars mun sträcker ut tåg likt tunga. Jag meddelade att jag skulle bli sen; jag lutade mig bakåt mot bänkryggen och förstod att kylan kom inifrån; jag märkte att tanken drev – allt snabbare och snabbare, snart bortom min kontroll. Snart skulle jag vara borta från den här placeringen i tiden, malplacerad. Alltid malplacerad, alltid tänkt att vara någon annanstans för att göra någonting annat med någon annan. Aldrig på rätt plats vid rätt tid. Alltid på fel plats. Och aldrig någonsin är jag inbegripen i den aktivitet det – enligt någon förfärligt retfull daemon – är tänkt att jag ska vara inbegripen i. Tiden och rummet är i fel passform, fel storlek. Det är en gapande rymd eller skevande och stickande hörna.

Inte riktigt, riktigt rätt. Egentligen helt fel.

Tanken ligger före, alltid lite före.

Antingen det eller så dröjer den sig vid mer eller mindre känslomättade minnen, som träder fram och är mer närvarande än fotsteget mot asfalten; mer närvarande än orden i mina öron och landskapet för min syn.

För att göra mig förstådd kan jag kalla det uppmärksamhetsstörning. Jag kan kalla det tankspriddhet eller hjärnstress eller kort och gott stress. Jag kan kalla det för allt detta, för att göra mig förstådd, och jag gissar att vissa (kanske till och med många) känner igen sig helt eller. delvis.

Svårigheten att vara närvarande när nutiden stressar sig gammal mot en framtid som alltid är undflyende, och närheten till tröttheten, till irrfärden och vilsefarandet. Och rädslan – så som det känns – att förloras till irrfärden.

För att göra mig förstådd kan jag kalla det uppmärksamhetsstörning, tankspriddhet, hjärnstress och/eller stress. Jag kan kalla det allt detta, men det förklarar egentligen väldigt lite om det som är av intresse att förstå. För mig iallafall – i relation till en förment uppmärksamhetsstörning, för få skulle neka att jag tenderar att vara uppmärksamhetsstörd eller att min hjärna ibland och helt apropå skjuter iväg signaler, rakt ut i tomma intet. Till och för ingen och ingenting.

Nej (till allt sådant snack). Istället, kommodifieringen av tiden. Det är av intresse. Vad innebär det och vad gör det med oss, framförallt med nutidens exploderade tjänstesektor och senkapitalismens byråkratiska maskineri i åtanke.

Ta som exempel hela det privata försäkringsmaskineriet, så som det ser ut eller kan tänkas se ut i länder runt om i världen.

Nog sagt.

Och tydligare sagt. Är vår tid egentligen vår tid? Om inte, vems tid är det då och är detta en absolutism eller partikularism? Alltså, är en del tid vår och en del tid inte vår, eller är all tid alltid eller aldrig vår. Och vidare, vad innebär det ens att säga att vår tid antingen är eller inte är vår: hur kan en bäst och mest rättvisande mening- och betydelsegöra det utan att fastna i ett semantiskt kärr där språkfilosofiska spetsfundigheter snarare än att förtydliga istället förvirrar. Det handlar i grund och botten om Marxs arbetsvärdeteori eller om den unga Marxs psykologiserande kring alienation. Gånger hundra. Hur, exakt, är den senkapitalistiska tidspatologin sammansatt, som ett kognitivt schema (if you will).  Det är vad jag undrar. Hur är den sammansatt för att ge upphov till den patologiska föreställningen och det av luftslott byggda löftet om en bättre ålderdom, förutsatt att du är villig att lägga oresonligt mycket tid på att göra sådant du sannolikt inte vill göra. Din tilldelade ålderdom kommer – förutsatt detta – att ha en större mängd kvalitativ tid, gyllene minuter och timmar, där du kan luta dig tillbaka och se tillbaka på ett liv väl arbetat. Men för vad? För de gyllene minuter och timmar att luta dig tillbaka och än en gång ställa frågan: vad var meningen med alltihop. Och det känns så sent, så mycket skymning för att börja göra saker en aldrig kommit sig för att göra dessförinnan – för att tiden inte fanns.  

Och så kom tunnelbanetåget, tidigare än förväntat. Inte alls lika försenat som meddelat. När jag stiger på känns det lustigt ödesmättat. En histrionisk underton pockar på uppmärksamhet – så påträngande att jag blir irriterad. På mig själv. Jag ryser. Patetiskt.