Jag vet inte hur ofta jag den senaste tiden har tänkt att Rosa Luxemburgs ord – ”As things stand today capitalist civilization cannot continue; we must either move forward into socialism or fall back into barbarism.” – fortsätter och fortsätter att vara tidsenligt och relevant; jag är inte säker men jag har tänkt det ofta, och jag har tänkt det med en sorts konstaterande uppgivenhet som inte hör hemma.
Inte alls.
Inte någonstans.
Uppgivenhet är en lyx som väldigt få har råd med. Inte därmed sagt att kamp och politiskt arbete alltid och uteslutande är ett individuellt åtagande och karaktärsvittne; snarare att liberal individualisering och atomisering har urholkat de sociala och faktiska strukturer som dessförinnan möjliggjort gemensam kamp och politiskt arbete.
Vi måste inte bara återupprätta dessa strukturer; vi måste även återupprätta medvetenheten om dessa i realtid försvinnande strukturer.
Detta är inte särskilt tydligt. Jag har fått höra det upprepade gånger – att jag är otydlig. Jag har upprepade gånger fått höra att jag är otydlig just för att jag tenderar åt otydlighet. Men inte endast på grund av det, utan även på grund av att överblickande är otydligt. Det kan inte vara annat än otydligt.
Det är en abstraktion.
Tydligare då. Försökt.
Den uppgivenhet jag talar om, den är högst verklig. Och om jag knyter den till ett föremål och ett innehåll som inte är individuellt utan istället livets sociala inramning (som alltid och överallt är närvarande och in- som påverkande) – då talar vi primärt om alienation.
Enkelt.
Det är ett missnöje med hur saker och ting ser ut och fungerar. Det är ett missnöje som inte synes och känns individuellt, och det är ett missnöje som de facto inte har sin lösning inom och av individen. Det är ett missnöje som inte känner till sin sociala lösning. Det är ett missnöje som stadfäster och stabiliserar en ensamhet. En ensamhet i livet, som den främsta kännetecknande egenskapen för individens sammanhang.
Paradoxalt nog.
Och det är många som är ensamma i livet.
Det är många som leds till ensamhet, något som ligger i Kapitalets intresse. Det är inte så mycket ett konspiratoriskt infall från min sida som ett framhävande av senkapitalismens formerande inverkan.
Från denna position av ensamhet kan det kännas och känns det helt säkert väldigt ofta för väldigt många som en David-kamp mot Goliat. Multiplicerat med tio.
Multiplicerat med hundra. Tusen.
Uppgivenheten känns nästan given.
Det är mycket arbete, för många ett arbete som ligger långt från ett många gånger otydligt definierat självförverkligande. Men bit ihop och fortsätt, och bryter du samman, då finns det saker du som individ kan och måste göra för att inte vara avvikande. Utbrändhet förklaras som en individuell oförmåga att hantera vardagens och arbetslivets krav.
Det är så vi förstår det.
Vi internaliserar denna brist som en personlig egenskap. Om någon påstår att utbrändhet är resultatet av ett strukturellt missförhållande, då förstår vi inte – för vi har under så lång tid och med en sådan obruten regelbundenhet levt det som en individuell verklighet. Vår tilldelade ensamhet. Så länge att vi inte kan se det som annat än en personlig brist. Vi får råd och tips på hur vi ska hantera hjärnstress. Vi får råd och tips på hur vi ska agera för att inpassas i rådande strukturer – och någonstans långt bak i vårt stressade huvud känner vi att dessa råd och tips, de är väl bra och sådär. Men sätter de inte vagnen framför hästen?
Allt det här sagt för den enkla poängen – om jag håller mig till redan använda analogier och stilfigurer – att exemplet utbrändhet belyser detta bakvända förhållande, att sätta vagnen framför hästen. Det är en folksjukdom. Och någonstans vet vi, med självklarheten i vår ensamhet, att det inte uteslutande är ett jag-problem; det kan tänkas vara så att det är ett problem med vår… omgivning, typ. Och för att inte låta uppgivenheten förvandla oss stillastående och fortsatt ensamma, finns gemenskapen. Alltid. Så kallade sociala lösningar. Tänk fackföreningsarbete. Exempelvis.
Nu blev allt det här väldigt didaktiskt och undervisande och inte alls särskilt konkret. Jag började skriva med avsikten att kommentera Jomshofs nyliga och barnsliga utspel på Twitter, att svenskar – vad det nu egentligen ska betyda – är på väg att ersättas. Sverige islamiseras och så vidare. Det är helt enkelt jidder om ersättningsmyten, importerad från Frankrike och försvenskad.
Nu blev det inte så, att jag pratade om det. Istället blev det via omvägar en sorts lågmäld uppmaning till solidaritet, rent generellt. Vilket – då det inte är riktat och avgränsat och inte redigerat för allmän publikation, annat än på min blogg – läser som: var snäll mot din medmänniska. En fin tanke, visst, men rätt så menlös. Jag hyser för övrigt inte vanföreställningen att detta kommer att läsas av särskilt många, om ens någon. Men jag skrev det i samma anda som uppmaningen, att sättas in i ett sammanhang, för att väcka det sociala. För det är början och slutet på allting politiskt. Och det politiska är början och slutet på allting.