Sverigedemokrati som fascism och fascism som tankevirus

Kommer hem från Jönköping på söndagskvällen. Till Stockholm. På P1 i bilen dessförinnan har jag lyssnat på rapportering från den finska valvakan, vars utfall vi nu vet följer gängse europeiska och för allt jag kan se globala trend – att dra fortsatt åt höger; att normalisera föreställningen om svåra tider som på något sätt sprunget ur och/eller förvärrat av en (fabricerad) hotbild – knådad, masserad och sedan presenterad som väsentlig anledning till merparten av dina och samhällets problem. 

Och rädslor.

Sannfinländarna tillsammans med Samlingspartiet i Finland. Sverigedemokraterna tillsammans med Moderaterna och övriga Tidöpartier i Sverige. Jag ids inte nämna övriga partier. Det är endast grader av menlöshet, tröttsamhet, principiell principlöshet, lathet och förkastlighet.

Med mycket mera.

Avseende hotbild och Sverige. Sverigedemokraternas fabricerade hotbild vill säga. Understödd av övriga Tidöpartier. 

Den har – med, för Sverigedemokraterna och övrig högerpopulism, en tacksam skjuts från 2015 års flyktingkris – under en längre tid varit islam och muslimer och islamisering av den svenska kulturen. Den generella islamofobin som det globala kriget mot terrorism låtit framträda. Det svenska rättsväsendet är under attack. Inifrån och utifrån. Del för del är det på väg att förpassas till periferin, övertaget och förskjutet av sharia-lag(ar). Brottslighet förklaras vara importerad, till stor del importerad; försäkringssystem förklaras överbelastade på grund av invandring; skolsystemets värdegrund urholkas av invandrade och invandrande värderingar (varför i hela svenska Jesus namn finns ens modersmålsundervisning!); boende förklaras dyrt och knapphändigt för riktiga svenskar, för riktigt svenska svenskar med svenska namn och kroppar. 

Varför?

Äsch, skärp dig. Därför! 

Därför att invandrare alltid och överallt tränger ut och bort riktigt svenska svenskar. Det är ett hiskeligt invandrande som tränger ut riktigt svenska svenskar genom dörren. Ibland genom fönstret till den mark vars vägar inte är ordentligt underhållna; en mark vars vägar är fulla av hål för att hålen inte hinns fyllas i. På grund av invandring. Invandrande fötter och däck och fartblindhet och annorlunda värderingar. Multikulti alltmedan en massa svenska kroppar ligger och förblöder på alltmer osvenska, söndertrampade vägar. Det hinns inte lagas och det hinns inte byggas nytt – och när det byggs nytt, då byggs det inte för riktigt svenska svenskar, utan för en eller flera av dessa många icke-svenskar eller svenskar med icke-svenska värderingar. Och det är dyrt för att invandringen driver upp efterfrågan. Multikulti betyder dyrt. Det är en säljarens marknad och det har sällan varit så lukrativt att handla med tak över huvudet som nu, med erbjudandet om att inte frysa ihjäl under den evigt fallande svenska snön.

 Och vi ska inte ens prata om sjukvården. Alla ambulanser är upptagna med att köra riktigt svenska svenskar som blöder av fall från fönster. Och de körs till en sjukvård som… vet du, det finns inte längre en enda läkare som talar riktigt svensk svenska, och talar de svenska är det enligt många, många anekdoter endast för att lägga upp någon sorts orientalisk vårdplan. Hugga av handen för att rädda armen. Eller åderlåtning. Och det är en vårdplan som tillkommit efter en utdragen väntetid. Utdragen på grund av invandring. Och alla dessa könskorrigerande insatser, där pojkars snoppar skärs av och sådär. Fortsättningsvis är det tinnar och torn överallt som vrålar ut böner i tid och otid. Och inte heller, på tal om ingenting, serveras den svenska husmanskostens köttbulle längre på någon restaurang någonstans. Den är död!

Köttbullen har dödats av falafeln! 

Det Sverige som stormaktstiden inte förmådde hålla samman från sönderfall – det finns inte längre.

Och det är en synd och en stor skam!

Det har inte bara en menlig inverkan på alla de områden som redan nämnts utan även på den riktigt svenska sexualmoralen. En kvinna är inte längre en kvinna och en man är inte längre en man och alla har sex med alla mest hela tiden, på de mest avvikande av sätt; och nuförtiden kan en kvinna kalla sig man och en man kalla sig kvinna. Och det aborteras alltför frikostigt, lite som om det vore en tävling. Det är att likna vid ett folkmord. Det visste du säkert inte, men det är alldeles sant. Allting är upp och ned och fel, så fel.

Varför kan inte en krigarkonung – en ståtlig herre – träda in och tala sanning till makten.

Jag vet inte. Jag vill inte veta.

 Jimmie Åkesson och andra har länge talat denna sortens sanning till makten – tillräckligt länge för att fånga tillräckligt många öron. Och tillräckligt många sinnen för att nu vara Sveriges näst största parti.

Den fabricerade hotbild de levererar har haft och den har genomslag.

Det är mycket förvirring och rädsla.

Väldigt mycket rädsla. 

Det hänger samman med föreställningen om ett folk och en nation, om en nationskropp som ansätts av främmande kroppar: virus, någon sorts bakterie. Det hänger samman med biologiska metaforer om infektion och smitta; det är karaktäriseringen av hotbilden som på samma gång farlig som ynklig och ofarlig (se Umberto Ecos karaktärisering av fascismen, vilket borde vara obligatorisk läsning för alla och envar). 

Det sociala är det nationella och ingenting annat än det nationella. Och det nationella är inte så mycket en social konstruktion som någonting av naturen (födseln) givet; en intern egenskap, om du så vill. Och för en nationalsocialist, vilket Sverigedemokraterna principiellt är och representerar, ligger individnyttan i dess inverkan på och tillskott till nationskroppen. Nationskroppen är vidare det yttersta – den visar upp det naturligt svenska, det sammantaget svenska. Inte som abstraktion, utan som ett historiskt givet faktum. Det är ett faktum som frysts i tiden och sedan lyfts upp som en naturlighet. Men det kan inte vara någonting annat än en otidsenlighet. Den historiska processen är inte ens i närheten av att kunna jämföras eller ens liknas vid den biologiska eller naturvetenskapliga processen. 

Det svenska som en naturligt given egenskap, där kulturen kan liknas vid en jordmån som besitter den eller den inneboende essensen (tänk svensk jord), är en väldigt förvirrad föreställning; men det är en väldigt smittsam föreställning.

Den, om något, kan rätteligen liknas vid ett tankevirus.

Eller ett frö.

Det är ett frö som, om det tillåts slå rot, riskerar att utveckla ett finmaskigt och genomträngande rotsystem. Över och genom hjärnan. Hjärnan kommer att täckas av förvriden och förvridande flora. Det är som att helt plötsligt se på världen genom helt andra ögon. Och världen är en väldigt stor och främmande plats. Världen alltså. Alla dessa andra nationskroppar har ju en essentiellt annorlunda sorts jordmån. Essentiellt annorlunda! Det är grundläggande. Mer annorlunda än så kan det ändå inte bli. Hur i hela världen ska allt det här grundläggande olika kunna samexistera? Det kommer inte att gå. Det går inte.

Something must go. 

Överallt finns smitta, och inte bara det, det är en smitta som vissa – möjligen ett ljusskyggt och namnlöst samfund – verkligen vill smitta oss med. Ibland genom vaccination, om inte genom dricksvattnet eller riktad invandring.

De vill tränga undan oss, döda oss, för de hatar oss.

De hatar… Sverige och svenskhet. De vill skämma ut oss och förnedra oss, och de är tillräckligt starka och smarta för att sjösätta och ledsaga en dylik konspiration och operation, men inte tillräckligt smarta för att föra alla bakom ljuset; och inte tillräckligt starka för att stå emot vår nationella insatsstyrka. Eller någonting i den stilen.     

När hotbilden lyckats skapa en sådan genomträngande rädsla – som förvridit tanken till konspirationens område – då ler ur-fascisten. Då är du en tacksam zombie som försakat ditt liv i tjänst åt en sorts förvirrad och förvirrande föreställning om nationalstatens naturliga gemenskap.

Det är inte bra. Inte bra för dig. Och inte bra för mig. Inte heller bra för någon eller något annat än det fascistiska projektet och dess världsfrånvända framfart.

Önska istället varandra en glad påsk – eller inte, kanske istället en glad dag eller sträcka av dagar – och klappa en kyckling, en hund eller en katt. Jag ska klappa en katt. För katter är bäst.