Stickskott: Don Delillo och konspirationer

Jag har börjat förundersökning till en längre litteraturvetenskaplig essä, och som förväntat, skjuter stickskott ut och iväg mest hela tiden: intressanta doftspår som det känns mig omöjligt att inte (för)ledas av. Lägger dem därför här, för att på så sätt upprätta en sorts tankens hygienregim, för att i möjligaste mån undvika den där sortens kittlande huvudbry som efter ett tag sprider sig till hela kroppen och leder till malande käk-rörelser och till den maniska övertron att en tänker på ett sätt som på något sätt (fråga mig inte hur) är transcendentalt. Det blir sällan särskilt bra och gör att jag inte mår särskilt bra i käkarna. I ansiktet.

I den mån någon överhuvudtaget läser detta (inte sannolikt) – och dessutom får ut något av läsandet (inte helt osannolikt) – känn er fria att kommentera, dekonstruera  och/eller motsäga.

 Alltså:

Don Delillo.

Relativt tråkig att faktiskt läsa, men relativt stimulerande att tänka kring och utifrån. Hans författarkropp (och här talar jag förstås bildligt) animeras av en grundläggande paranoia. Och då menar jag den paranoida tankens ängsliga och nästan tvingande konstruktion av konspirationen. Detta är möjligen inte helt korrekt. För samtidigt som konspirationen är eller kan sägas vara ett följande resultat av det paranoida tänkandet är konspirationen en förutsättning för det paranoida tänkandet. För övrigt är det, i min mening, mer nedbrytande än uppbyggande att resonera kring medvetandet som styrd av en kognitionens lagbundenhet. Först och främst för att det, även om det låter sig göras och har sina lång- och seglivade förebilder (framförallt Freud), alltid, i slutändan, blir till ren ideologi. Och här känner jag att mitt stickskott börjar växa sina egna stickskott (som sig ju bör med stickskott, men som sig inte bör för mig, just nu). Låt vara med följande: tankens och tänkandets fullkomliga naturalisering förpassar alltid det deskriptiva arbetet åt sidan, för att i slutändan och i varierad grad av framgång propagera sig själv. Det blir till ideologisk propaganda. Men för att inte fastna i en monolog med mig själv – genom att utveckla vad jag egentligen menar med det, och framhärda att jag har rätt i det säger – fortsätter jag istället att tala om konspirationen, mitt ursprungliga stickskott. Jag kan lämna resonemang om kognitionens form i kölvattnet med att helt sonika postulera att konspirationens form (och relation till paranoian) är ett svår- till oöverskådligt nätverk av relationer. Men inte bara det, utan dessa relationer är även meningsbärande. Tänk er ett spindelnät. Detta är grammatikens syntax. Tänk er spindelnätets många korspunkter. Detta är språkets semantiska potential i skrift eller tal. Språket, i enlighet med (post)strukturalismens många och mer eller mindre tydligt formulerade insikter, är ett system av relationer. Eller, i det grundläggande, skillnader mellan relationer. Om vi ser skillnaden som bestämmande (vilket även om det är allmänt vedertaget förvisso är diskuterbart) förutsätter bestämningen en relation, som i sin tur förutsätter en relation o.s.v. En diakron kedja, en tidslig utsträckning, där allt är relaterat till allt annat, som länken i en kedja – låt vara att denna kedja kan vara distinkt och diskursivt och/eller rekursivt oändlig – eller som korspunkterna i ett spindelnät. Spindelnätet fungerar här som en virtualitet över språkets synkrona utformning eller förställning; språkets sam-tidiga och enhetliga spindelnätsbild av alltings syntaktiska relation med allting annat, där den konspiratoriska operationen besjälar specifika korspunkter (valet av korspunkter är i-sig delvist ett sorts konspiratoriskt performativ). Med besjälande menar jag: fylla med semantiskt innehåll resulterande i formuleringen av narrativa led och framskrivningen av ett tilltalande och/eller motiverande svar på den öppna (retoriska) frågan ”tänk om?”  

Hos Don Delillo är denna ”spindelnätsbild” hela tiden där, i bakgrunden, som styrande potential – vilket ibland blottlägger intressanta och relevanta samband, för även om alla samband är möjliga är de ju inte relevanta eller ens att önska (verkligen inte); oftare, däremot (och känns det mig) förekommer denna spindelnätsbild som realiserad potential i form, kalla det självreflexiv litterär gestaltning. Don Delillo både berättar konspirationens form och berättar inom konspirationens form. 

Detta var mitt antagligen osammanhängande stickskott, som när jag nu följt det till slutet innebär att jag från huvudet städat undan en del. Men hur bra jag har städat, det är fortfarande oklart. Jag tänker på den negativa konnotation som sammanhänger med begreppet konspiration, att det betecknar praktiker som alltid är vilseledande och aldrig är upplysande. Eller? Frågan är ju på vad sätt konspirationen vilseleder, vad som inbegrips i rörelsen ”bort från och mot vad”; och frågan är ju vidare även vad det är som upplyses till nackdel för det som då, per automatik, lämnas oupplyst i mörker. Jag tänker främst på den konspiratoriska praktiken, att den förefaller vara så intimt kopplad till en sorts misstankens hermeneutik; jag tänker nog inte lika mycket på det narrativa. För konspirationen som form är ju väldigt… formbar och de kopplingar som kan göras och ofta görs är ju ofta lika kreativa som de är långsökta. Men den konspiratoriska praktiken, den som kan få vem som helst, verkar det, att underhålla tanken att det finns ett styrande orsakssamband mellan ett avlägset kontorsrum – och dess arketypiska män – eller mellan en sorts kvinnlig essens och sexuell ekonomi – som hos alla ljusskygga incels, för att inte nämna desto fler exempel (vilket gör mig löjligt deppig)… Den konspiratoriska praktiken är uteslutande våldsam och förstörande, och jag tror att jag söker efter ett sorts övertagande av begreppet som form, för är det inte en form sprängfull med potentiella narrativ som istället för att underbygga och underblåsa den reaktionära impulsen, kan frigöra begäret, verkligen frigöra begäret. Och då menar jag inte begäret efter ordning och reda (som Jordan Petersons löjligt reduktiva och barnsligt naiva förslag om att städa och vadå… att knyta slipsen ordentligt?) för begäret efter ordning och reda är inte, säger jag, annat än en reaktionär impuls sprungen ur rädslan – alltså inte ens ett begär i min läsning och förståelse av begreppet begär. Shoot! Känner att ytterligare ett stickskott avseende Jordan Peterson is coming on… så, jag sätter punkt.