En massa ord om men inte uteslutande gällande Trump

Jag skriver för att tänka ordnat vilket är samma sak som att skriva en berättelse om känslor, vilket i sin tur är att förklara mig själv för mig själv; den känslomässiga klådan som om den klias likt många klådor endast över tid förvärras men för stunden, i stunden, tillfredsställer… vad, exakt? 

Detta – inser jag just idag med USAs valresultat som ännu en sorts sten i magen utöver de många stenar som genom åren med tillagande frekvens tynger ned och försvårar framfarten mot en föreställt gemensam och relativt sett fungerande framtid – är frågan jag bakom bedrövelsen ställer mig. Den bedrövelse bakom vilken klådan att klia är så tilltagen att om jag börjar, kommer jag någonsin att sluta? 

Två frågor och åtminstone ett antal (jag vet inte exakt hur många) förtydligande för att någon av er ska förstå vad jag överhuvudtaget pratar om. Och för att undvika att det jag skriver endast och uteslutande är mitt kliande av min klåda. Allaredan nu vet jag dock att jag antagligen skriver det här mycket för mig själv, för att börja klia min egen klåda. Om jag dock – mig själv till trots och mycket på grund av att jag känner viss stress att bara få ut orden och inte vill fastna i att möta gängse krav på stil och/eller klarhet – lyckas klia även någon del av din klåda: då ser jag det som en vinst.

Klarhet, precision och att vara konkret i form och struktur… nä, inte idag.

Klådan är en funktion av bedrövelsen, förstås. Jag är bedrövad likt så många av er är bedrövade över att Trump kommer att sväras in som president i USA. Än en gång. Men denna klåda, som är en funktion av bedrövelsen, är i sin tur inte endast en funktion av att Trump snart svärs in som president. Förstås. För Trump, likt Netanyahu, likt Åkesson, likt Orban, likt Musk och Peter Thiel och Vance är alla, likt så många inte alls särskilt unika skitflingor, symtom på ett ständigt närvarande och självgenererande problem. Sammantaget gäller detta problem hela mänskligheten, hela tiden och kommer alltid att gälla hela mänskligheten, hela tiden. 

Vilket är bästa sättet att ordna den mänskliga gemenskapen? 

Detta är, reduktivt uttryckt, problemet. Det låter barnsligt, jag vet – och kanske uppmanar det hos någon särskilt hårdhudad och påläst vetare av vetande en föreställning om hur det lilla barnet säger något särskilt naivt inför en samling vuxna och vuxet vetande, som skrockar belåtet och i tur och ordning klappar det lilla barnet på huvudet. Kanske. Men den klappen på huvudet, den gesten – som respons på en måhända reduktiv formulering av mänsklighetens villkor… 

…föreställ dig barnets sannolika känsla av förödmjukelse och/eller förlägna förvirring och/eller känsla av att en grundläggande orätt har begåtts; föreställ dig den sammansatta känslan gånger så mycket mer – ofattbartbart mycket mer – och du approximerar inte ens utsatta gruppers historiska erfarenhet vävt samman till ett enskilt medvetande. 

Trump är för utsatta och marginaliserade grupper en örfil som påbörjade sin rörelse med dåtiden som ansats. När handflatan möter kind gör den det med historiens tyngd. Det är inte bara missvisande att karaktärisera det som någonting annat utan en transgressiv orätt – en moralisk förkastlighet. Den är existentiellt förödande. Och förödelsen kommer att fortsätta in i framtiden. För självklart kommer den att göra det. Det historiska tidsförloppet slutar inte sin löpning bara för att dess löpning inte kan erfaras. Den kan inte erfaras. Aldrig. Har aldrig kunnat erfaras. Men den kan kännas och den kommer att kännas; och det som just nu känns som en ond föraning…

avfärda det inte som ren och skär magi, som något som inte hör hemma i den värld där vi finns men trots det nästan aldrig känner oss hemma. I. Låt dig inte stelna. Låt dig inte bli gaslightad av alla ständigt närvarande berättelser om verkligheten, de som genom nyhetsmedia och sociala medier (och en massa annat) får dig att tro att allt är precis som det ska vara; och om det inte är precist som det ska vara, så är det en avvikelse av ett sådant slag att det hör hemma i vår gängse förståelse av verkligheten och dess avvikelser.

Fascism är inte normalt. Din föraning stämmer. Känn dig förtryggad av det faktum att en föraning för att det ska vara en föraning alltid måste vara sann. Iallafall i delar. Och är det en ond föraning, närskåda föraningen för att tydligt formulera det onda. Använd denna närskådning för att mobilisera. Använd denna närskådning för att värja dig mot gaslighting.

Det är för övrigt inte konstigt. Att så många känner att de inte hör hemma i eller tillåts tillgång till verkligheten Det är verkligen inte konstigt alls. För historien har till stor del varit en sträcka fester för väldigt få, där de flesta inte ens blivit inbjudna eller tillfrågade att närvara. 

Alienation är alienation och det finns inte en enda vettig själ som skulle hävda att villkoret för alienation helt plötsligt försvunnit eller försvagats. För att det skulle vara fallet krävs ett seismiskt skifte av strukturella villkor, ett brott, så att förgivettagna begränsningar öppnar upp mot och till möjligheter. Främlingsskapet har endast förstärkts. Det gäller inte endast främlingsskapet i relation till omvärlden utan även i relation till det egna jaget, vid blicken inåt. Detta dubbla främlingsskap – som i viss mening endast är semantiskt åtskilt – är otvivelaktigt en konsekvens av senkapitalismen. Inte uteslutande, förstås.

Främlingskapet introjicerat eller internaliserat, från den kapitalistiska realismens ideologiska söndertrasande av gemenskap och historicitet, skulle sätta vilket system som helst i flux. Hotbilder erbjuds som en yta för en frustration som aldrig riktas eller kan tillåtas riktas mot dess grundläggande orsak.

Kvinnor har alltid varit utsatta i relation till män och det är en utsatthet som består. Alla icke-vita, oavsett biologiskt eller socialt kön, har alltid varit utsatta i relation till vita och det är en utsatthet som består. Heterosexualitet är normen. Att ackumulera makt och inflytande har alltid varit villkorat. Alltid. Hur det har varit villkorat visar över tid på varians, förstås. Det historiska tidsförloppet är inte och har aldrig varit en samtidig tidlöshet. Inte heller har det någonsin existerat vad vi menar när vi säger meritokrati – inte i den övergripande sociala organisationen, inte som en betydande princip med påverkan på den sociala organisationens fortsatta utveckling över tid. 

Och någonstans mitt i allt detta – där jag endast nämner en liten del av en liten del – förlorar jag tråden endast för att inse att den förlorats för länge sen. Av oss. Och jag är inte intresserad att fånga den igen, endast för att dra och se hur allt faller samman. Återigen. Känslan av att jag och vi känner att vi vet exakt vad problemet är men att vi vid varje vändning och vrå medvetet förleds att tro att det finns något sorts hot där ute.

Jag vill dock avsluta med att skriva något aningen mer handfast, för poängen om gemenskap som strategi för förändring (vilket är vad jag menar även om jag inte riktigt sagt eller skrivit det än) låter onekligen både reduktivt och barnsligt – som ett sorts icke-svar på en fråga som inte ställts. 

Och vad jag avslutar med är att självmedvetande och klassmedvetande inte är samma sak. Självklart inte. 

Och vad jag avslutar med istället för klassmedvetande – som är en exklusiv konceptualisering och inte intersektionellt inklusivt – är gruppmedvetande. 

Jag menar att du som individ, var du än är och vem du än är, aldrig är fullkomligt ensam och därmed aldrig i strikt mening en individ, som i ett tydligt avgränsat och insulärt subjekt. Att känna så och tänka så är hjärnans absolut flådigaste trick, men det är fortsatt ett trick och det exploateras. Det intersektionella gruppmedvetandet är inte endast fullkomligt frånvarande som alternativ i senkapitalismens hyperindividualiserade och sönderatomiserade sociala rum och verklighet – det är aktivt undergrävt. 

I en tid där subjektet är allenarådande och där dess faktiska frihet är kringskuren, erbjuds en känsla av frihet och en känsla av kontroll med fascism. Fascismens faktiska och performativa grymhet sublimerar frustrationen över frånvaro av kontroll och frihet – individen tillåts att ventilera på bekostnad av alla och envar och berättigas av fascismen. Den låter individens frustrationen över ett havererat mänskligt projekt fritt utlopp… mot graven. För fascismen är och har alltid varit en dödskult och den kommer alltid att undergräva sig själv. Alltid. Men innan den gör det drar den så mycket och så många med sig i graven. Och arbetet med att minimera fascismens offer i vår nutid, det faktiska motståndet, är att sluta tänka på dig själv. Som ett själv.