Non Fiction originally published in Skånes Fria. Read in full below||
Essä publicerad i Skånes Fria. Läs i sin helhet nedan.
År 1516 publicerades Thomas Mores bok Utopia. Titeln skulle komma att
ligga till grund för uppkomsten av begreppet utopi, vars etymologiska rötter
förgrenar sig till grekiskans ingen plats. Förutom Mores Utopia kan även
Tommasio Campanellas Solstaten (La città del Sole), 1602, samt Francis
Bacons Det ny Atlantis, 1627, och Keplers Somnium från 1624 nämnas i
samma andetag. Gemensamt för dessa böcker är att de beskriver en
resande (en man eller en samling män) som på ett eller annat sätt
upptäcker ett okänt och dessförinnan isolerat samhälle: ett samhälle som
får fungera som en tabula rasa eller kanske snarare spegel som med
tydlighet reflekterar författarens ideal. Denna reflektion, nu med dryga 300
år på nacken, strävade främst efter att framföra en samhälls- och
kulturkritik.
Inom skönlitteraturen är emellertid de utopiska visionerna få och lätt räknade i
jämförelse med den veritabla syndaflod av dystopiska framtidssyner som genom
årens lopp flödat fram. Detta är ett intressant faktum. Låt oss postulera följande,
att: skönlitteraturen beskriver den mänskliga historien på ett mer
genomträngande sätt än historie-, samhälls- och humanvetenskapen. Utan att
vara bunden till källkritiska bojor och utan att vara kringskuren av formella
restriktioner kan skönlitteraturen tala fritt, friare än förutnämnda discipliner.
Den samlade massa ord som skönlitteraturen oavsett genre har genererat kan
sägas representera verklighetens antagna och faktiska nyanser med en finare
pensel än historie-, samhälls- och humanvetenskapen. Strömningar inom
skönlitteraturen målar en tydligare bild av uppfattningen och föreställningen av
vad det är och kan innebära att vara en människa i en eller en annan kultur, i ett
eller annat samhälle. Fördelningen mellan utopiska och dystopiska
framställningar inom främst den västerländska skönlitteraturen—och den
markanta ökningen av dystopiska framställningar från början av 1900-talet och
framåt—kan med fog hävdas återspegla en psykosocial attitydförändring till
världen och människan: uppfattningen av dess förmåga, potential och
potentiella framtid.
I kölvattnet på en tilltagande industrialisering i västerlandet, dåliga till förfärliga
arbetsförhållanden och ökade nationella motsättningar, skulle utopin i allt större
utsträckning, för att inte säga omedelbart, trängas åt sidan av dystopin som
främsta skönlitterära prognostik. Dystopin visade sig vara ett betydligt mer
användbart redskap för att blottlägga individens och gruppens och samhällets
villkor. Från grekiska till svenska läser dystopi: dålig plats. Utopin, däremot,
hyser en måttlös optimism och tilltro till individens och gruppens altruism. Den
utopiskt konstruerade idealstaten är en tydlig projektion av denna optimistiska
attityd. I många avseenden kan denna attityd sägas föregå upplysningstidens
ideal, en framtidstro som emellertid skulle ätas upp av eld i motsättning mellan
ras, individ, klass och nation. Ur utopins aska steg dystopin.
Till det yttre fungerar både utopin och dystopin som en kritik av antagna eller
faktiskt förekommande samhälleliga missförhållanden. I övrigt fungerar
dystopin som en antonym till utopin, och medan utopin är en kritik genom
projektion av en ännu inte uppnådd och antaget möjlig fulländning, så fungerar
dystopins kritik som en projektion av ett latent liggande och faktiskt
förekommande samhälleligt förfall. Genom den dystopiska linsen är all mänsklig
altruism en naivitet.
När George Orwell skrev ur sig Winston Smith, protagonist i 1984, hade han
verkligheten i åtanke: ett amalgam av Tyskland och Sovjetunionen. Möjligheten
att utan problem dra paralleller mellan Sovjetunionens avart av Marx avsedda
kommunism, Tysklands nazism och 1984 visar på dystopins möjlighet till
existens—en existens som Orwell först gav utlopp för med Djurfarmen. Även
Karin Boye angav Sovjetunionen och Tyskland som grund för hennes dystopiska
Kallocain (1940). T.S. Eliots Wasteland är, bland mycket annat, en reflektion av
första världskrigets förödelse. The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood är en
dystopi med fokus på genus och sex: en bitande kritik av patriarkala
maktstrukturer. När Kazuo Ishiguro skrev Never Let Me Go överlät han sitt
skrivande till dystopin för att problematisera kring potentiella politiska
konsekvenser av kloning.
Listan kan göras mycket längre—Suzanne Collins Hungerspelen, Tahereh Mafis
Rör mig inte och Cormac McCarthys nattsvarta Vägen som exempel—och detta
visar inte bara på dystopins möjlighet till existens, i en eller annan skepnad och
intensitet, utan även på att dystopin är den primära genren för samhälls- och
kulturkritik.
I den mån en överhuvudtaget kan tala om ett socialt medvetande, delade
uppfattningar och föreställningar om verklighetens inramning och potential, så
förefaller utopin ha arkiverats. Utopin samlar damm medan dystopin skriker
och svänger vilt med sina armar. I det differentierade rum som vår
postmodernitet utgör verkar det inte finnas plats för utopiska visioner. Utopin,
sägs det, betyder ingen plats, och det är där, sägs det, den hör hemma. Var
realistisk, sägs det. Jag säger, ge mig en utopisk vision.