Hasse Aro är helt säkert inte sån

Tv:n är på när jag skriver. I bakgrunden. På väldigt låg nivå. Ibland har jag hörlurar i öronen. Samtidigt. För att lyssna på mer eller mindre aggressiv musik. Oftast mer aggressiv musik. Det hjälper mig att fokusera, att omge mig med vitt (ibland) högt brus. Ibland, dock – när jag inte aggressivt knådar hjärnan foglig – bryter omgivningen in, som när reklam bryter den digitala sändningens besynnerliga utbud med än mer besynnerliga konstateranden. Ofta konstateras det glatt. Ofta heroiskt. Och ofta hörs det. För volymen på all reklam är aningen men märkbart högre än annan programsändning. Det är svårt att fokusera då. Jag lyckas inte fokusera då. Som när Hasse Aro träder fram mot kameran och från bakom tjockbågade glasögon säger att ”brott hör inte hemma i samhället.” Det följs av inzoomningar på polisbilar och polistejp. I bakgrunden knastrar radioljud. I nattens mörka blinkar det rött, ibland blått. Någonstans existerar någonting som överhuvudtaget inte bör existera, iallafall inte i samhället.   

Det är Efterlyst. 

Det irriterar skiten ur mig. Jag tror inte att det finns ett enda sätt att förstå påståendet som inte irriterar mig. Tro mig, jag har försökt. Och tro mig, jag är medveten om att påståendet förstått som en talhandling inom en specifik kontext har tolkningspotentialen att förstås som ett värdeomdöme om brott – att brott är dåligt.

Well, I say…

”Damn right, Hasse!” säger Sten (eller Gunde eller Gun; I don’t f***ing know) och slår sig emfatiskt någonstans, för att uttrycka sitt gillande.

Well, I say, säger jag. Det där var irriterande meningstomt. Om brott inte hör hemma i samhället, Hasse – vart hör det då hemma? Kanske i rymden eller på månen, eller i nära anslutning till en straffkoloni på Mars?

Var inte löjlig, säger Sten. Brott är dåligt. Det är allt.

Jo, men det är inte vad Hasse säger. Han säger att brott inte hör hemma i samhället.

Exakt, säger Sten – för att det är dåligt. Jag förstår inte varför det är så svårt att förstå.

Vem vet? Inte du. Inte jag. Det dåliga är dåligt och det dåliga hör inte hemma på det enda stället det har möjlighet att höra hemma – samhället. Vem vet varför det är så svårt att förstå? Inte du? 

Men, säger Sten. Nä, säger Sten. Såhär, säger Sten. Och sedan följer en förklaring om att någon firma och någon copywriter skrivit copy och att copy inte är ett abstract till en vetenskaplig artikel eller avhandling, utan text, ord och tal som ska fånga uppmärksamhet och väcka intresse; och sedan följer en förklaring om att Hasse inte menar vad han säger och inte säger vad han menar.

Så, undrar jag, Hasse tycker inte att brott är dåligt och vad han avsåg att säga, om inte copyn kom emellan, är att brott hör hemma i samhället?

Nej, nej, nej, säger Sten.

Äsch, skit på dig, säger jag.

Anledningen att jag stör mig så pass mycket på ett påstående i en reklam för ett program som jag varken följer eller ens har sett ett helt avsnitt av, beror självklart inte främst på att copyn eller manuset i delar är värdelöst. Det beror främst på att påståendet, känner jag, vittnar om en utbredd syn och ett utbrett förhållningssätt till brottslighet, där ansvaret för överträdelsen och den i laglig mening utpekade brottsliga handlingen alltid och allena ligger hos individen – som om kriminologi inte vore en sociologi utan endast en (förfulande och anakronistisk) personlighetspsykologi. Den brottsliga överträdelsen ligger hos individen, sant. Den brottsliga överträdelsen är alltid ett uttryck av personlighetspsykologi – självklart falskt. 

Under valrörelsen talades det väldigt mycket om brottslighet, från såväl Socialdemokrater som Sverigedemokrater. Gängkriminaliteten var ett problem. Och självklart är gängkriminaliteten ett problem, så även skjutningarna. 

Men problembilden ser inte ut så som den svenska högern och extremhögern vill låta påskina – att brottsliga handlingar på något sätt är immanenta hos vissa individer eller grupper av individer; att brottslighet inte kan ha socioekonomiska grunder utan snarare är en latent vilande egenskap hos individen, redo att blomma ut – bara för att. 

Hårdare tag mot brottsligheten innebär i detta fall ofta ett utökande av statens våldsmonopol och en militarisering av polisväsendet. En hel massa repressiva åtgärder som istället för att minska existerande sociala klyftor, ökar dem. 

Brottslighet är många gånger ett symtom på ett sjukt samhälle. Hårdare tag mot brottslighet fokuserar endast på symtomen. Inte det sjuka samhället. Och med handen på hjärtat, det är inte mycket med det svenska samhället som vittnar om stabil hälsa. Och det förefaller rentav idiotiskt att propagera för friare tyglar för poliser att springa omkring och slå symtom över huvudet med batong. Inte är det friskt.

Inte är det på något sätt friskgörande.

Allt detta är vad som i mina öron menas med påståendet ”brottslighet hör inte hemma i samhället”. Sedan tror jag kanske inte direkt att Hasse menar det. Han säger inte vad han menar, och när han säger vad han menar, då menar han det antagligen inte. Vem vet. Inte jag. Kanske du.