Jag skriver för att tänka ordnat vilket är samma sak som att skriva en berättelse om känslor, vilket i sin tur är att förklara mig själv för mig själv; den känslomässiga klådan som om den klias likt många klådor endast över tid förvärras men för stunden, i stunden, tillfredsställer… vad, exakt? Detta – inser jag
Fortsätt läsa ”En massa ord om men inte uteslutande gällande Trump”
Den senaste tiden och då mest hela tiden, har jag avsett att skriva vad jag nu skriver. Jag har dock inte lyckats skyffla samman tillräckligt med sammanhängande tid och har därutöver en hel del annat som krävt och fortsatt kräver sin uppmärksamhet – påstridigt så. Men den tid en önskar kommer sällan till aldrig beredvilligt
I Hyperobjects. Philosophy and Ecology After the End of the World från 2013, formulerar den brittiska filosofen Timothy Morton begreppet hyperobjekt för att kunna tala om supermassiva objekt som exempelvis klimatsystemet. Hyperobjekt är objekt som inte endast har en (super)massiv utsträckning i rummet utan även en (super)massiv temporal utsträckning. Som begrepp är hyperobjekt tacksamt för
Jacob Burnett talar i Kafka for the Twenty-first Century om den västerländska humanismens förlust av det transcendentala centret – och han gör det huvudsakligen i relation till Friedrich Nietszches förkunnelse om Guds död, dess hammarfilosoferande (Twilight of the Idols or How to Philosophize with a Hammer, orig. Götzen-Dämmerung, 1889). Det transcendentala centrets frånfälle fungerar dock