Jag vet inte hur ofta jag den senaste tiden har tänkt att Rosa Luxemburgs ord – ”As things stand today capitalist civilization cannot continue; we must either move forward into socialism or fall back into barbarism.” – fortsätter och fortsätter att vara tidsenligt och relevant; jag är inte säker men jag har tänkt det ofta,
För länge sedan nu, vid Mårtenstorget i Lund, alldeles invid alla studenters kebab- och falafel vagn, stod ett stort orange tält uppslaget. Det orangea tältet rymde ett antal intensiva, icke-blinkande scientologer, som förklarade med inte så få ord att jag gissningsvis levde med en massa förträngning. Inombords. Må så vara, tänkte jag då, innan jag
Tv:n är på när jag skriver. I bakgrunden. På väldigt låg nivå. Ibland har jag hörlurar i öronen. Samtidigt. För att lyssna på mer eller mindre aggressiv musik. Oftast mer aggressiv musik. Det hjälper mig att fokusera, att omge mig med vitt (ibland) högt brus. Ibland, dock – när jag inte aggressivt knådar hjärnan foglig
Det hävdas ofta att kapitalismen är (näst intill) odödlig. Mer ofta än sällan hävdas dess uthållig- till odödlighet triumfatoriskt. Emellanåt men med tilltagande frekvens hävdas samma uthållig- till odödlighet dock uppgivet eller med accelerationismens låt-febern-bränna-sönder-hela kroppen-attityd. Det förment odödliga och uppgivna ligger i kapitalismens förmåga att assimilera allt, till och med sin egen (återkommande) undergång. Kriser